Taktik

Taktik-Liten översättning från tyska

Taktikens grundstenar
Ett kapitel ur Prof.  Radivoj Hudetz,
Taktik im Tischtennis. Mit dem Kopf gewinnen.
Liten översättning från tyska av Bengt Ericson
För att kunna genomföra en taktisk plan med framgång, använder en spelare olika taktiska grundstenar. Dessa utgörs av bollens hastighet, rotation, riktning, placering och bana. De kan ändras under spelets gång och låter sig kombineras på många olika sätt. På det viset kan oändligt många olika spelsituationer uppstå. Taktiska grundstenar handlar enbart om de tekniska och taktiska element med vilka spelet om en poäng byggs upp. Spelarens fysiska och psykiska egenskaper har man då ännu inte berört. Taktiken under en match består dessutom inte bara av nämnda grundstenar utan omfattar många olika handlingar, som till exempel intensivt spel mot motståndarens svaga sidor, hur man utnyttjar pauser för att dra ner eller trissa upp spelrytmen, och mycket annat.
Tempo
Det finns huvudsakligen två sätt att påverka spelets tempo. Först och främst genom slagväxlingens frekvens, som ökar med ett tidigare tillslag på bollen. I det fallet rycks även motståndaren med och bollbanan blir betydligt kortare. (Om en boll träffas 25 cm tidigare har den också bara 25 cm kortare väg tillbaka, vilket betyder en vinst på en halv meter). Det andra sättet innebär ökad hårdhet eller kraft i slaget, vilket ger snabbare bollar.
Med tanke på det lilla utrymme som bordtennis spelas på, ser det vid första anblicken ut som att man alltid bör spela bollen så snabbt som möjligt, för att motståndaren ska få kortast möjliga tid att reagera. Men i praktiken kan även en långsam boll vara verkningsfull, om man växlar tempo i spelet och kombinerar snabba bollar med långsammare. Vid mycket snabba bollar måste man dessutom ha klart för sig att det är svårare att kontrollera slaget ju snabbare bollen anländer, vilket direkt ställer krav på spelarens tekniska kunnande. Ju stabilare och framför allt anpassningsbar tekniken är, desto precisare kommer också spelaren att kunna spela snabba bollar. En avsiktligt växling av hastighet och slagstyrka, så kallad tempoväxling, är ett mycket verkningsfullt och framgångsrikt taktiskt medel i bordtennis.
Moderna defensivspelare försöker störa en offensiv spelares rytm med inflikade angrepp, där tempo och rotation förändras samtidigt . En offensiv spelare försöker också att variera tempo och rotation i angreppet, för att göra det svårare för den defensive att returnera precist.
Tempoväxling som taktiskt medel används också framgångsrikt av offensiva och blockerare i spel mot andra offensiva eller blockerare. Skruvande offensivspelare växlar gärna tempo och rotation mot blockerare för att försvåra blockeringen. Om man blockerar och varje boll träffar racketen med nästan samma hastighet och rotation, kan man lätt ställa in sig och närmast automatiskt hålla fram racketen; det enda problemet förblir då var motståndaren placerar bollen. Men om angriparen ständigt växlar hastighet och rotation på bollen, och dessutom placering, blir motståndarens uppgift väsentligt mer komplicerad, eftersom inte bara den växlande placeringen utan också växling i tempo och rotation måste tas med i beräkningen. Omvänt spelar också en blockerare snabbare eller långsammare och med olika placering, för att förleda angriparen till misstag, eller för att eventuellt få en egen chans. Detsamma gäller naturligtvis också för spel mellan två offensiva eller mellan två blockerare eller kontringsspelare. I modern bordtennis växlar de nämnda rollerna ständigt, till och med inom samma bollväxling. Spelare som Samsonov går ofta omärkligt över från rollen som blockerings- och kontringsspelare till den som angripare, kontrare eller till och med försvarare, den sista rollen oftast med höga toppspinn (ballongplock) från distans.
Framför allt ska man undvika att spela flera bollar efter varandra i samma tempo, vilken speluppfattning det än gäller. En motståndare kan alltid snabbt och lätt ställa in sig på ett spel där det inte förekommer någon tempoväxling. Som regel skall man bemöda sig om att växla mellan snabba och långsammare slag så distinkt som möjligt – det är till exempel ingen fördel att successivt öka hårdheten i en slagväxling. Lika tokigt är det att alltid spela snabbare och snabbare. Man måste allt emellanåt också kunna dra ner på tempot och göra spelet långsammare. Ofta kan man spela till sig en poäng just på det viset, eller en situation som möjliggör ett avgörande slag. En defensiv spelare får till exempel ofta stora problem med en långsam boll, på vilken det följer en snabb som fäller honom pladask. Detsamma gäller även mot en offensiv spelare på halvdistans.
I praktiken sker tempoväxling oftast i förbindelse med en ändring av rotationen. En sådan växling i rytmen omöjliggör för motståndaren att handla automatiskt och tvingar honom att spela varje boll på nytt, vilket minskar såväl hans handlingsutrymme som hans träffsäkerhet.
Rotation
Bollens rotation har tack vare de moderna racketbelagen och snabblimning fått en utomordentligt stor inverkan på spelet. Rotationer på mer än 150 varv per sekund (mer än 9000 per minut) påverkar bollens studs från bordet och från racketen såväl som bollbanan så starkt att skruv har blivit ett av de viktigaste taktiska medlen. Såväl ändring av rotationens hastighet som dess riktning spelar därvid en stor roll varvid båda, som tidigare sagts, oftast är förknippade med en förändring av bollens hastighet.
Defensivspelare använder sig av rotationsväxling när de skär, genom att blanda bollar med mer och mindre underskruv. Växlingen förstärks av att man vänder på racketen vars sidor är klädda med olika belag. Oftast har man långa nabbar på backhandsidan och ”greppande” nabbar invändigt på den andra. Nu för tiden spelar många defensiva med korta i stället för långa nabbar på backhand. De korta nabbarna gör det möjligt att ge bollen en starkare eller svagare rotation med hjälp av slagvinkeln utan att man behöver vända på racketen. Förändringar i bollens rotation tvingar en angripande motståndare att ständigt anpassa sina slag, vilket hindrar honom från att fritt utveckla sitt angreppsspel eller får honom att missa.
Även moderna offensivspelare med toppspinn växlar rotationsstyrka, oftast ihop med bollhastigheten. Ändring i rotation gör det omöjligt för motståndaren att, så att säga, returnera automatiskt. Varje boll blir annorlunda och motståndaren måste hela tiden ställa om sig, vilket inkräktar på hans handlingsfrihet. Om det däremot alltid kommer lika starkt skruvade bollar kan motståndaren snabbt ställa in sig på det, även om det rör sig om kraftig rotation. Mot ständigt växlande rotation måste han emellertid alltid anpassa sina slag på nytt.
Att byta rotationriktning är, vid sidan av ändring i rotationsstyrka, både i angrepp och försvar ytterligare ett taktiskt medel. Därvid avses i första hand växling från över- till underskruv och omvänt. En angreppsspelare med toppspinn från halvdistans kan i ett kritiskt läge plötsligt låta ett backhandslag med underskruv följa på offensiven. Detta byte av rotation i förening med tempoväxling kan bereda motståndaren stora svårigheter. Visserligen kan ett sådant slag bara lyckas om det kommer som en överraskning, vilket kräver ett vederbörligt stort tekniskt kunnande. Defensivspelare använder ofta den motsatta växlingsföljden. På underskruv följer en angreppsboll med överskruv. Många moderna defensiva spelar med backhand nästan uteslutande underskruvade försvarsbollar, och med forehand övervägande angrepp med toppspinn. Även sådana kombinationer gör livet svårt för motståndaren.
Placering
En precis bollplacering är ett enormt viktigt taktiskt medel. Fastän bordets dimensioner är mycket små, kan man spela till sig betydande fördelar med en precis placering. Att stå riktigt i förhållande till bollen är av största vikt för slagprecision och slagstyrka. Man bör därför störa motståndaren med lämplig bollplacering för att därigenom hindra honom att i tid inta en god ställning i förhållande till bollen.
När det gäller bollplacering kan man skilja mellan placering i sidled och i djupled.
Placering i sidled
Diagonal och parallell placering
Vid diagonal placering är bollbanan cirka 20% längre än om man spelar parallellt med bordets långsida. I regel är det svårare att spela parallellt eftersom bollens väg är kortare. Därigenom blir också nätet till ett större hinder för bollens bana genom luften. Dessutom måste kroppshållning, racketens ställning mot bollen och slagets riktning ändras. Å andra sidan har motståndaren kortare tid på sig att reagera när man spelar parallellt, eftersom bollen flyger kortare väg på kortare tid. Dessutom måste han anpassa sin ställning mot bollen. I modern bordtennis är spel med parallell placering ett verksamt och viktigt taktiskt medel.
Slagvinkel
Alltid när man spelar en boll till ett bestämt område på bordet, kan man förvänta sig att returen kommer i en bestämd vinkel. Om man till exempel spelar en diagonal boll från den egna forehandens hörn, kan man förvänta sig en retur i vinkeln mellan denna forehand-diagonal och riktningen parallell mot backhanden. En diagonal placering mot backhand är i det här fallet omöjlig.
Om man däremot spelar en parallell boll från det egna forehand-hörnet, kan man vänta sig en retur i vinkeln mellan denna forehand-parallell och diagonalen mot backhandsidan, vilket i detta fall kan innebära en nog så oangenäm boll. På grund härav spelar man oftast diagonalt om man står under press, och parallellt när situationen är lovande och det lönar sig att med ett överraskande eller hårt slag vinna bollen eller åtminstone ett tillfälle att slå tillbaka. I de flesta fall bör ett parallellt slag därför inte utföras svagt, utan sätta tryck på motståndaren. Å andra sidan kan man sedan, om man sätter motståndaren under diagonalt tryck, vänta sig en retur i ungefär samma riktning. En situation som man bör utnyttja.
Placering mot rackethanden eller mot kroppen
När det gäller placering i sidled ska man alltid försöka spela mot sådana punkter från vilka motståndaren inte kan nå bollen väl utan att behöva flytta sig – med andra ord: man ska alltid undvika att spela direkt på motståndarens racket. Därtill kan man placera bollen extremt åt vänster eller höger, om möjligt så att den inte studsar ut över kortsidan utan över sidolinjen (krossboll eller vinkling). En annan möjlighet är att spela ”i magen” på motståndaren. Helst ska man då sikta på rackethandens armbåge. Den är en mycket känslig punkt för spelare med klassisk handskaksfattning, eftersom de måste vika ut handen åt forehand eller backhand för att kunna få till ett bra slag. För pennskaftspelare är detta ett mycket mindre problem, eftersom de spelar med enbart ena sidan av racketen, och tack vare såväl deras ”push-” eller ”stöt-teknik” i backhand som deras allmänna forehandsorientering inte har några stora problem att spela framför kroppen utan att behöva vika ut handen.
Vid placering ”i magen” eller mot armbågen på en spelare med klassisk racketfattning är punkten man bör spela mot inte densamma i alla lägen. Den hänger på om motståndaren inväntar bollen i forehand-, backhand- eller neutral position. Om motståndaren står i backhandposition skall man spela mot en punkt till höger om armbågen (om han är högerhänt). Om motståndaren däremot står i forehandställning siktar man mot en punkt mellan armbågen och kroppen. Vid spel mot kroppen är motståndaren tvungen att först besluta om han ska spela bollen med forehand eller backhand, och samtidigt om han måste förflytta sig i sidled. Allt detta kostar tid, försvårar returen och kan leda till direkt poängförlust. Om mottagaren spelar bollen med forehand blir det mycket troligt en forehand mitt framför kroppen, eftersom det inte finns tid att inta en riktig forehandsställning och göra sig beredd. Om han däremot beslutar sig för att slå med backhand, så kommer en högerhänt att med höger ben ta ett steg åt forehandsidan, flytta kroppsvikten dit och vrida kroppen åt backhand för att kunna spela en backhand från mitten av bordet. Detta är ofta fallet med spelare som är bra på backhand. Svagheten hos en sådan reaktion ligger i att backhandhörnet därigenom blir utan täckning, och i en dålig ställning för mottagaren om nästa boll skulle komma i forehand. Allt detta är reaktioner i en nödsituation som bör övas i träning; såväl spel mot armbågen som svar på sådant. Särskilt väl lämpat är här att träna med ”lådan”.
Placering mot kroppen hänger inte bara på motståndarens ställning eller det slag han nyss har spelat, utan också på hans spelstil och rörelsemönster. Att placera bollen på ett lämpligt sätt är därför inte enkelt och fordrar att man ständigt iakttar motståndaren. Efter en kort serve, eller som fortsättning på ett spel med korta bollar, har en placering på motståndarens armbåge särskilt goda utsikter att lyckas. Motståndaren står då nära bordet, så att en lång, aggresiv stöt eller en hård flipp mot armbågen ger honom stora svårigheter. På en diagonal slagväxling backhand mot backhand kan en snabbare boll i armbågen eller på höger sida nedanför armbågen (på en högerhänt) spelas. På en diagonal forehandsduell kan den snabba bollen sättas mot kroppens vänstra sida (på en högerhänt).
Taktiska varianter vid placering i sidled
När det gäller placering över bordets bredd finns det några taktiska grundscheman. Man kan fördela bollarna extremt till höger och vänster i avsikt att försvåra för motståndaren att fånga upp hörnbollarna och därmed förhindra att han kommer väl till för att slå. Sådana placeringar används övervägande mot forehandsorienterade offensiva från halvdistans och mot defensiva. Däremot kan sådana placeringar rentav spela i händerna på tvåsidiga offensiva och offensiva som står nära bordet, på grund av den kortare bollbanan och hjälpa dem att bättre komma till angrepp, eftersom de får bättre plats att utföra verksamma slag. I vilket fall är en ständig placering långt över sidorna endast i undantagsfall framgångsrik. Normalt fördelar man bollarna oregelbundet och i möjligaste mån avpassade efter den konkreta situationen.
En annan ofta använd möjlighet består i att slå bollen flera gånger i samma hörn och överraskande byta hörn när en gynnsam situation uppstår. Övervägande spelar man då diagonalt mot en typisk forehandsoffensivs djupa backhand, i avsikt att om möjligt sätta hans forehand ur spel. Då måste man ta med i beräkningen att en forehandspelare är beredd på ett sådant spelsätt eftersom man ofta använder det mot dem. De är dessutom beredda att snabbt förflytta sig för att ta poäng med forehanden. Så snart en forehandspelare visar tecken på att flytta över, bör man placera en boll i djupa forehandsidan. Den motsatta varianten, med spel över forehanddiagonalen och plötsligt byte mot backhand eller armbågen, förekommer också i praktiken, helt klart oftare sedan man införde 40 mm-bollen. Den sätts ofta in i en angripares spel mot försvar, och då oftast mot den förment svagare forehandsidan hos motståndaren, varefter en boll plötsligt slås mot armbågen eller backhandsidan, vilket vållar stora problem vid omställning från forehand. Också vid dueller forehand-forehand loop mellan två offensiva spelare ser man ofta denna placering; den som först kan växla placering mot armbågen eller parallellt mot backhand vinner oftast poängen. Intensivt spel mot djupa forehandsidan förekommer också mot de offensiva forehandspelare, som spelar sämre angrepp härifrån än från backhandhörnet. Placering i djupa forehand används också inte sällan av defensiva i spel mot offensiva.
Placering mot kroppen eller armbågen väljer man med fördel mot spelare med klassisk racketfattning som står nära bordet. Hårda slag mot kroppen gör också nytta mot offensiva från halvdistans och mot defensiva. Placering mot kroppen följer oftast på placeringar i forehand- eller backhandhörnet i ett försök att avsluta mot kroppen.
När man väljer placering måste man alltid betänka hur motståndaren reagerar på den. Storvuxna spelare med långa armar, alltså längre hävstänger, har i regel mindre problem med placering i hörnen, men större med placering mot kroppen. För mer småväxta spelare är det däremot omvänt.
De forehandsorienterade offensivas svaga punkter hittar man på djupa backhandsidan och djupa forehandsidan, liksom vid korta bollar mot forehand. Djupa backhandsidan är en öm punkt även för att backhand är deras svaga slag och de dessutom alltid står beredda i forehandposition. Djupa forehandsidan är en svag punkt eftersom de vanligtvis står extremt långt åt backhandhörnet för att kunna täcka även det med forehanden, varvid vägen till djupa forehand emellertid blir mycket lång, så att de bara med svårighet hinner komma i läge för en boll på djupa forehandsidan. På grund av lång väg har denna spelartyp också svårigheter med korta bollar i bortre forehand. Dessa spelare kommer dessutom i dåligt läge för nästa boll efter en kort mot forehand: en högerhänt står då med sitt högra ben direkt mot bordet och axeln framåtvriden och en sådan position är ogunstig för ett följande forehandslag. Och backhandsidan är då inte heller täckt.
Hos tvåsidiga offensiva och hos backhandsorienterade offensiva ligger den svaga punkten i djupa backhand. Spelare som helst står vid bordets mitt kan inte så lätt täcka den. Också forehandzonen nära mittlinjen är en svag punkt, eftersom tvåsidiga spelare ofta vill spela backhand härifrån. Då står de emellertid inte så bra till för bollen, och är efter slaget dåligt förberedda att fortsätta angreppet med forehand, helt bortsett från den då även dåligt täckta bortre backhand. Ofta är också en kort boll mot forehand en öm punkt för dessa spelare. Inte för att de skulle ha lång väg till bollen eftersom de ju står i mitten. Men som backhandorienterade spelare har de ofta backhandfattning på racketen och med en sådan kan man knappast slå en bra forehandflipp.
Placering i djupled
Placeringar i längdriktningen, det vill säga med kortare eller längre bollar, hör ofta ihop med ändringar i rytmen. Såväl defensiva som offensiva från halvdistans har problem att efter långa bollar reagera bra på en kortare. Vilket också gäller omvänt.
I spel mot defensiva kan en kortare eller helt kort boll följa på flera långa, djupa slag, vilket tvingar spelaren närmare bordet. Därefter slås en lång och snabb boll, ofta i magen. Faran för anfallaren ligger i att han inte spelar den korta bollen tillräckligt precist, varpå den defensive inte bara har tid att hinna upp bollen utan också kan gå till poänggivande anfall.
Växlingen lång/kort eller kort/lång används också i olika varianter i spel mellan två offensiva. Till exempel följer på kort/kort-spel en lång, hård flipp; eller på en snabb, lång blockering följer en kort, långsam blockering. Men sådana bollar kan ändå inte spelas med framgång mot offensiva som står nära bordet. De har knappast problem att hinna fram till de kortare bollarna.
Bollbanan
Även bollarnas bana har betydelse för spelet och kan sättas in som taktiskt medel, särskilt vid skruvade anfall och vid ballongplock, där man spelar höga bollar med överskruv. Vid långsamma angrepp med skruv flyger bollen i en hög bana, vid snabba skruvade slag i en flackare. Därvid kan rotationen vara lika stor, medan hastigheten är en annan. Vid ballongplock flyger bollen i en mycket hög båge. Därigenom vinner man tid för att placera sig för nästa boll. Ballongplock spelas bäst så att bollen flyger så högt som möjligt med mycket rotation framåt och träffar baslinjen. Då studsar bollen flackare från bordet och vinkeln blir oförmånlig för ett poänggivande slag. Om det därpå följer ett svagare slag till angrepp, kan man möjligen få tillfälle till motangrepp.